De senaste dagarna har jag inte endast haft mina egna utgifter att hålla koll på och mätta. Efter att uttags automaten härromkvällen tog Linns kort har min plånbok sakta men säkert tömts.
Efter att vi igår legat på stranden ett par timmar efter jobb var vi bara tvugna att besöka consum för inköp av två fem liters dunkar med vatten. Till vår stora lycka hittade vi frysboxen med glass (som vår vanliga consum tidigare inte haft). Väl framme i kassan var det dags att betala och vi inser att mitt skrammel inte räcker långt, och det är här tjockisvarningenlampan börjar lysa, våra blickar möts och vi förstår varandra som om vi levt tillsammans hela livet, glassen kunde vi bara inte skippa, Linn tar en av vattendunkarna och springer in igen medan jag betalar.

Efter en stabil middag bestämde vi oss för att först duscha (var för sig) innan vi skulle sätta oss i soffan framför sex and the city tillsammans med den värdefulla glassen vi tidigare kunnat döda för.
Vi har båda två kännt hur kilona bara hoppat på oss sedan vi anlände till Barcelona (eller om jag ska vara exakt så är det nog sedan kravet på att komma i den vita studentklänningen släppt),  kilona stog vi och granskade i spegeln och var bara allmänt deppiga. Då öppnar Linn frysen och kastar fram glassen på bordet "vi måste ju bara provsmaka, bara lite". En tugga senare var vi båda fast, en helt underbar känsla rustade genom kroppen och samtidigt som linn har hela munnen full med glass och en stor sked säger hon "Detta var inte direkt planerat, jag stog precis och klagade framför spegeln och nu sitter jag här, är det detta dom kallar självdiciplin?"