Vad är det som får oss att vilja ha något när man inte kan få det och inte vilja när det står vid ens sida och väntar på att man ska greppa det?

Detta är något jag säkert inte är ensam om, något alla någongång varit med om. Detta är något jag många gånger upplevt i situationer med killar. Vad är det egentligen som gör att man känner så? Är det att man verkligen inte känner något för den personen eller är det för att vara svårflörtad?
Konstigt nog så många av de tidigare förhållanden jag varit i har börjat med att jag verkligen inte känner något gemensamt med personen, kännt mig tveksam och sen har det trots allt blivit en lycklig historia av det.

Men jag kan fortfarande inte förstå varför man får denna känsla av att man inte är intresserad, är han för lik dig? har ni för mycket gemensamt vilket skrämer dig ibörjan?

Varför är gemensamheten något som vi skräms av? borde vi inte känna oss mer tillhörande då?

I djurvärlden fungerar det ju så att hanarna slåss för honan och hon ska bli uppvaktar, är det så vi fungerar?
Ligger detta i kvinnans natur?