Började läsa boken men det dröjde inte länge innan minnen och känslor började krypa fram. 


När jag hösten 1995 flyttade till Höllviken var jag 6 år gammal och skulle börja på förskolan, något som var otrolig jobbigt. Inte nog med att komma in som ny så gjorde jag detta mitt i en termin, men min räddning fanns där, exakt hur många dagar det tog innan vi hittade varandra vet jag inte men efter det var vi oskiljbara. Precis innan vi skulle börja fösta klass flyttade hon och hennes familj till Karlskoga men vi hade fortfarande sommrarna att se fram emot. Vi tillbringade en vecka tillsammans på Ven i deras sommarhus med underbar havsutsikt och en egen brygga där vi badade. Dagarna tillbringade vi på tegelstensstranden med att bygga våra små hus, att cykla bland fälten av sädesslag, klätta upp i körsbärsträden och alla minigolftävlingarna. Resten av året höll vi kontakten via brev tills vi sågs nästa sommar. med åren tappade vi kontakten och sista gången vi träffades vad sommaren 2003.

Vardagen fortsatte och när man vid enstaka tillfällen hittade färdigskrivna brev med hennes namn på blev man påminnd om tiden vi tillbringat tillsammans. När vi för två år sedan firade min morfars födelsedag med att cykla på ven kom minnena och framför allt känslorna, det blev som en klump i bröstet.