Efter mycket om och men blev det trots allt utgång, det var apollo och nasty monday som stog på kö. Vid tidigare tillfällen har vi entrat dansgolvet vid 02.00 för en lååång natt. Så blev inte denna och vi var inte där förrän lite i fyra och den absolut bästa musiken hade verkligen spelats, trots mina två snabbt svepta drinkar värkte mina fötter lika mycket som innan och jag kände fortfarande inget större sug efter att shaka ass.
Jag styrde hemåt i snabb takt, nu utan mina high heels, trottoarerna var nyspolade och hade man inte tyngden mitt på foten kunde man uppleva lite av en bananeffekt, jag klarade mig iallafall från en ordentlig vurpa.
Det är en bit att gå men efter halva vägen såg jag ljuset, en mörkhårig man i sina bästa år.
Obehagskänslan började krypa på då jag gått om honom och märke att han gick hack i häl. När jag äntligen såg porten till uppgången kände jag en lättnad. "oh, i have keys" hör jag bakom mig, efter en kort och knacklig diskussion på engelska på ca 2 meningar kom vi fram till att vi båda var svenska och när vi väl sa adjö och godnatt var det med irritation jag tog de sista trappstegen upp till lägenheten.

Jag har tillbringat en hel vecka i denna lägenhet och inte sett skymten av killen tidigare, vad är vitsen med att ses natten, närmare bestämmt 6 timmar innan jag ska lämna landet? Hade det inte kunnat få vara då eller var det han där uppe som hade en önskan om att jag verkligen skulle få träffa någon nu?
killen bor nämligen i skåne och om man räknar miltal är det ju riktigt nära. Han har dessutom en syster som är mer eller mindre kändis på näset, hennes namn har jag dock valt att censurera i denna text.