jag är sällskapssjuk, jag saknar kanske inte just dig utan jag saknar någon, någon att kunna hålla om någon som berättar för mig att jag betyder något att någon tycker om mig, tycker om mig för den jag är.

jag vill inte jämföras med någon annan, vem vill det? jag vill inte ha kraven av att efterlikna någon annan, jag vill vara mig själv och att bli accepterad för det, jag kan inte ens vara någon annan.

det är bara så fruktansvärt jobbigt att du är överallt, för jag tror att den jag tänker på när jag saknar någon är dig, för att du var den jag hade sist och det kommer inte släppa förrän jag hittat någon annan som jag verkligen tycker om och som tycker om mig tillbaka.